Nu har jag varit pappa i snart sex veckor minsann. Rätt så tufft är det också. Helt fascinerande hur en så liten krabat som Emil kan få en att känna en sådan glädje. Hans leenden får en att bubbla.
Som så många andra killar så har bäbisar aldrig intresserat mig direkt, det blir mest ett "Javisst, jättesöt" eller något sådant. Men Emil kan man kolla på hur länge sen helst. Nu hör det ju till historien att Emil tillåter inte att man kollar på honom hur länge som helst då han hellre ligger vid mammas tutte.
Många fäder tycker nog att de första månaderna kan vara rätt jobbiga eftersom barnet oftast bara låter sig tröstas av mammas, eller rättare sagt hennes mjölktetror. Man kommer helt klart i andra eller tredje hand. Men det gör oftast inget, han ler mot mig ibland också, och då njuter man desto mer.
Sen är det oftast mycket snack om hur mycket sömn man får och visst har det väl varit nätter då han varit lite oggig, men oftast så får man sova rätt ok hela natten, även fast vissa efetrmiddagar kantas med gäspningar ibland. Det är det värt.
Vad jag inte riktigt håller med om är de som säger att i och med att manb får barn så förändras livet helt. Oftast låter det negativt på sättet dom säger det, så jag rynkar på näsan lite. Jag tycker i alla fall inte att det har blivit någon större förändring av tillvaron alls. Jag byter självklart blöjor oftare nu än förr, men det känns inte som om hela världen förändrats.
När Emil ler så skiner solen extra starkt.
