Jag har jättelätt för att leva mig in i sorgliga filmer, och känner verkligen med människorna i historien. Killar ska ju egentligen inte göra sånt.
Sen undrar jag lite om det kan vara så att om man oftast är väldigt glad så är man lättare påverkad av sorgligare filmer.
Sen undrar jag lite om det kan vara så att om man oftast är väldigt glad så är man lättare påverkad av sorgligare filmer.
Jag och Tina tittade på Vid Din Sida för ett par dar sen, och det var tur att det följde med näsdukar, för den var otroligt sorglig i slutet och tårarna föll som hagelregn.
Men även när något sorgligt händer på TV i en serie som Ally McBeal till exempel i senaste avsnittet där den lille killen med leukemi dog, som också var så otroligt sorgligt så det hettade till ordentligt bakom ögonen, men det är ju en komediserie!
Det känns i alla fall som om jag skulle vara mer känslig för sånt på grund av mitt allstädes lyckliga tillstånd. Känns som om det är en massa gråt som måste komma ut ibland, som har setat där inna och väntat på att något sorgligt ska hända, och så kommer det aldrig, och så blir dom otåliga och lite sura när dom ÄNTLIGEN får chans att komma ut när man ser på film.
Sen när jag är sjuk så har jag otroligt lätt för att gråta, om jag ligger hemma i soffan och tittar på TV med feber och influensa så händer den mest triviala sorgliga saken, som att Pelle gör slut med Anna i såpan Vita Fiender och man ser att Anna blir ledsen som tusan, då kan jag börja störttjura, stackars Anna!! Men om man är sjuk är det väl en del saker som är ur lag i kroppen antar jag.
Nåja, forskare säger ju att det är bättre att gråta än att låta bli, så man ska ju inte klaga. Sen hjälper ju inlevelseförmågan bra till när det gäller film också.
